Jag önskar att jag förstod

Allt känns rörigt, förvirrande och stressande. Helgen har varit aktiv och tröttsam.

Migrän och misär

Tja, det underbara från lördagen höll inte i sig alls. Två nätter med dålig/ingen sömn gjorde att jag vaknade på måndagen med en skallebang som fortfarande inte gett med sig. Idag har jag dock tagit mig till jobbet, kroppen mår toppen på allt smärtstillande som jag tvingar den att ta emot men inte f*n hjälper det mot smärtan i huvudknoppen.

Kom i varje fall tidigare till jobbet, så tidigt som vädret tillät och fick iväg en hel del hjälpmedel. Det börjar bli tomt där nere i mina tre rum, ska försöka att få iväg resten i nästa vecka senast. Visst är jag duktig!? Eller kanske inte helt ensam, men jag tycker ändå att jag har hunnit med en hel del. Är tillbaka på rätt sida i mitt tidsschema, vilket säger ganska mycket med tanke på vilken tidsoptimist jag är.

Radion är på och självklart är det schlager, tror inte det gör min huvudvärk bättre, men vad gör väl det. Jag är ljuskänslig, men inte ljudkänslig och det är jag faktiskt ganska tacksam för.

Sol, underbara sol

Idag har varit en underbar dag, den har liksom gjort det lättare att
hantera allt. Långpromenad i skogen i solen har en förmåga att fylla
kroppen med styrka och samtidigt göra mig så skönt trött att jag är
ganska säker på att jag kommer att somna gott i natt. Ligger här i
hennes säng och tittar bort mot henne och möter hennes blick där hon
sitter i soffan. Det får det att kännas väldigt bra att hon finns i
mitt liv.

Sorgsen och glad...

Inga nyheter om min faster mer än att blodtrycket är något bättre. Allt jag vill är att hon ska vakna och vinna.

Veckan har varit intensiv, både på jobbet och privat. På jobbet skriver vi epikriser, sorterar förråd, sorterar och slänger papper. Vi är alla lite stressade och trötta och som tur är så har vi förståelse för det. Räddningen på jobbet är att alla vet hur jag mår just nu och varför och även kära Mio, vår lilla kontorsmaskot. Han är bra på att distrahera och ge tröst i all enkelhet.

Idag ska jag hämta bil hos föräldrarna, hämta Fina hemma hos sig och sen bär det iväg till goa vänner, men go mat och skönt sällskap i stort och fint hus. Gissar att det blir Let's Dance, men det kan jag stå ut med. Kommer nog mest gosa med Valter ändå.

Min kompis ringde precis och berättade att jag har fått ny kyl/frys och nu vill jag bara hem och titta på den! Nu kommer det sluta lukta illa, låta högt och bara allmänt irritera mig för att den är gulgråäcklig på utsidan. JIPPI!

Nu räcker det!

Nu får det inte hända mer, det räcker, jag har fått nog. Jag orkar inte ta mer. Min grubbelgubbe är fullt upptagen och hjärnan känns överarbetad, där finns liksom inte plats till att trycka in mer. Jag är trött hela tiden, ändå så sover jag inte på nätterna och tankarna i huvudet är hela tiden riktade åt "Varför?". Varför nu? Varför hon? Varför varför varför?! Det gör mig arg och ledsen samtidigt och jag är så otroligt glad för alla fina vänner som ställer upp och håller mig sällskap hela veckan, så att jag inte ska behöva vara själv på kvällarna. Tror inte jag är så roligt sällskap, men det håller mig distraherad.

Jag kan inte låta bli att tänka på min fasters hund, vad händer med honom och allt går åt helvete? Jag vill inte att han ska hamna hos okända människor som inte vet vad han betyder för henne. Jag kan ju inte ta honom eftersom det kommer göra mig sjuk och egentligen bör jag inte tänka i de banorna. Positivt tänkande eller nåt...

Grubbelgubben som min faster gav mig för många år sen har fullt upp med att försöka ta hand om allt som snurrar i huvudet på mig, stackaren.

Dags att försöka jobba lite...

8 mars

Helgen var intensiv av känslor och aktiviteter, ena stunden var jag glad och igång, nästa ville jag bara gömma mig och inte se världen på ett tag, det är vid det senare jag håller mig just nu.



MEN i helgen såg jag Howdie Ho spela på Bodoni och de var helt underbara!

Jobbigt

Jag insåg precis att en del av det som är så jobbigt med en helt ny
arbetsplats är att "komma ut" igen. Det tar liksom aldrig slut...

Inga nyheter är bra nyheter?

Vi vet fortfarande inte så mycket om vad som är fel med min faster. Blodtrycket är för lågt, de vet inte varför och de lyckas tydligen inte få upp det. Ovanpå detta så gör inte kroppen av med någon urin, har njurarna lagt av eller vad är det som händer?

Hon är min bonusmamma, den som stöttade mig genom allt i somras, när det var som jobbigast med mina föräldrar när jag kommit ut. Jag vet inte vad jag tar mig till utan hennes stöd och kärlek i mitt liv. Jag är rädd och kan inte göra något åt detta.

Olyckorna hopar sig...

...nu är tydligen min älskade faster illa däran efter en operation. Vi
vet inte vad som händer där uppe eller varför och det känns jobbigt
och skrämmande att inte vara där hos henne. Vill inte att hon ska vara
ensam om något går väldigt fel.

Adjö...

kära morbror som förgyllde mitt liv. Du är saknad.

Äntligen fredag...

Det är äntligen fredag, efter en vecka med dålig sömn hoppas jag på en del i helgen. Ska dock hinna med att hämta bil hos föräldrarna (de vågar äntligen låta mig köra den), bjuda kompis på 30-års middag, åka till IKEA, handla skor, fira 8:e mars, snickra och borra lite och fira min brors födelsedag något sent.

Storebror ska av sina systrar få ett porträtt på sina barn som en kompis till mig har gjort. Jag tycker att den är väldigt fint, jag hoppas att han också tycker det. Det får jag reda på på lördag.

Sömn

Vet inte varför, men det var en väldigt vaken natt i natt. Hela veckan har varit sådan, kanske är det stressen som börjar krypa på mig och gör mig lite uppe i varv? Känner att jag har svårt att komma igång och även svårt att stänga av. Hamnar i någon sorts limbo där inget blir riktigt rätt.

Klarade dock av veckans arbete på tre dagar, känns skönt, så nu kanske vi kan hinna lite i förväg. Hade tänkt krypa ner i källaren i eftermiddag, men jag sitter ju hellre i en stol och skriver ska jag erkänna.

Förstår inte varför muppen på tåget envisas med att alltid sätta sig bredvid mig och sitta och skaka på sina ben hela vägen till Helsingborg. Det är inte så att han överhuvudtaget verkar veta att jag finns där, men sätter sig bredvid mig gör han likväl, även om jag sitter någon annanstans i tåget. Funderar på om jag ska stå upp tills jag vet att han satt sig och sen sätta mig någon annanstans.

Snart är jag klart med Harry Potter 7:an och det har gått betydligt fortare att läsa den än vad jag trodde.

Nu är det dags för en kopp te och hoppas på att hjärnan vaknar.

Tåg, tåg och åter tåg

Ännu en dag då tåget är sent. Igår gick det inte fortare än 80 km/h
hela vägen. Fick visserligen sova lite vilket inte var fel, men likväl
frustrerande.

Var och såg Jumper på bio med en kompis igår, inte en film man behöver
se på bio. Tycker även att reklamen som gjorts för den är missvisande,
så jag kände mig liksom lite lurad. Ungefär som detta påhitt med
vinter i mars, vem har kommit på att det är en god idé? Jag hade
faktiskt bestämt att nu var det vår, kände till och med att jag var
redo att ta allergin och allt som kommer med den.

Idag får jag porträttet på mina brorsbarn så att storebror kan då det
på söndag. Känns spännande, hoppas han tycker om det lika mycket som
jag.

Idag ska även mobilen in på lagning igen, känns lagom kul, hoppas de
har en lånetelefon till mig.

Nu tror jag allt att jag har babblat klart för tillfaller och ska luta
mig tillbaka med min Harry Potter.

Mensvärk

Jag har för längesedan accepterat ödet att jag kommer få leva med en sjuhelvetes mensvärk fram tills det tar slut. Så är det bara, får mig dock att varje månad fundera på om en hysterektomi inte hade varit en ganska bra idé. Jag vet ju med mig att jag inte har någon önskan om att vara gravid eller föda barn, har aldrig velat ju den biten och tror inte att jag kommer ändra mig inom det närmsta taget. Kanske i nästa liv? När man bär barnet så som kängururna gör?I en påse på magen, helt perfekt, lagom jobbigt och kan flyttas mellan olika människor för att underlätta för varandra.

Ja, jag inser att jag är i behov av hormonerna och sånt skit för att kunna fungera och må bra. Men det gör så ONT! Ovanpå detta så har jag denna månaden lyckats med konststycket att ha mensvärk så in i helvete, men ingen mens... Så är detta någon ny utdragen process som min kropp har hittat på?

Jag vill bara säga att jag har INTE godkänt detta och jag vägrar gå med på det!

Förvirring

Somnade som vanligt ett par timmar för sent, blir alltid så på söndagen, speciellt om jag sover med sällskap. Pratade om sommaren igår, om stugan som jag ska försöka låna, om sol, bad och cykling. Måste se till att ha parasoll till dess så att det funkar.

Sitter på jobbet nu och tar en paus från överrapporteringsskrivandet. Känns både skönt och sorgligt att det börjar närma sig slutet. Om 28 dagar lämnas boendet över i privat regi till en annan arbetsterapeut och bemanningen av paramedicinare kommer att sjunka. Det är klappat och klart och ingenting att göra något åt.

Det ska bli skönt att göra något annat, kanske hittar jag lusten till mitt jobb igen. Samtidigt så är det skrämmande att lämna ifrån mig det jag vet om, det som jag har jobbat med ett bra tag nu, längsta placeringen jag har haft.

Jag har ingen aning om vart jag kommer hamna, vad jag kan förvänta mig och kan jag ställa några krav? Har ingen aning om när det kan tänkas att jag får reda på det heller. Det hade varit lite skönt att vara pool eller flexare ett tag, slippa allt det där extra ansvaret som hela tiden byggs på och blir större och mer. Att bara kunna koncentrera mig på en arbetsuppgift och slutföra den och lämna över hade varit väldigt skönt.

PMS

Jag hatar PMS, antingen gör det mig på uruselt humör eller så blir jag ett snyftande litet paket. Idag är det det snyftande paketet, dåliga filmer på tv och jag gråter, någon berättar för mig hur mycket de tycker om mig och jag gråter.