Bombhot och sorg

Jag är just nu i öppet krig med Glocalnets kundservice bortsett från tjejen jag pratade med idag. Fredrik som jag pratade med igår var öppet otrevlig och förolämpande och tog inte på sig något ansvar eller gav några vettiga svar på hur situationen skulle lösas utan skyllde bara ifrån sig på allt mellan himmel och jord. Hur en sådan person har lyckats få ett jobb i en kundtjänst avdelning och får lov att fortsätta jobba där är ett fullständigt under för mig. Förbannad är jag och har god lust att spränga hela kundservice i luften, men risken är att de aldrig fixar det då, eller vad tror ni?

Sorgen över den kommande förlusten av min morfar bär jag med mig som ett band runt hjärtat och jag kommer inte ifrån den, inte ens när jag sover. Då kommer minnena och längtan efter gågna år smygande och jag vaknar med en känsla av gråt och förlust i halsen. Ja, jag vet att min älskade morfar är gammal, riktigt gammal. gott och väl över nittio år och min sorg är personlig, för oss som blir kvar, för oss som kommer sakna honom. För min mormor som ska hitta ett liv med mening utan honom, vilket jag är rädd kommer att bli svårt för henne. Jag sörjer över det morfar aldrig fick och över det han inte kunde ge oss barn och barnbarn. Jag vill att det ska gå fort, samtidigt vill jag dra tillbaka klockan och leva i tiden då allt var bra och jag följde ner morfar ner i stallet på nätterna för att se på när kultingarna kom till världen, kycklingarna kläcktes och få hålla dem i famnen och känna deras värmen i mina händer och mot mitt hjärta. Dessa små djur som växte sig stora och ibland lite farliga men som gett mig så många minnen jag aldrig vill glömma och som jag hoppas kunna ge barnen i mitt liv en dag.

Trött

Snart inne på en vecka med förkylning, det är uttröttande och tråkigt att vara sjuk hela tiden. Känns som att jag senast var frisk någon gång innan jul. Trött på att de inte hittar någon annan orsak än ett känsligt immunförsvar, inget att göra åt, jag får helt enkelt leva med det. Antar att jag måste se över min kost ännu mer än jag gör idag, känns tröttande det med. Har liksom ingen energi över till något längre.

Hör och häpna! Min morfar har äntligen accepterat hjälp från andra än direkt släkt, även om det många gånger har varit svårt. Hemvården kommer 3 gånger om dagen och en kvinna hade till och med fått dit morfars frisör som klippte honom och igår duschade han för första gången på nästan två år. Inte för att han luktade illa, vilket alltid förundrar mig, men det var väl helt enkelt
dags kan man tycka.

En del av mig önskar att det aldrig hade kommit så här långt, att morfar hade fått lämna denna världen långt innan det nådde denna punkten. Det underlättar för mormor och det får jag vara glad över, hon får lite sällskap och någon som tar de värsta bitarna av hans envishet som vi andra vanligtvis får ta.