En bra dag

Adoption för samkönade par

Idag, nyss, när jag gick in på toaletten på mitt tåg hem rätt följande insändare på danska upptejpade på spegeln och först blev jag lite glad och sen förbannad över att det finns så trångsynta människor:
"Krav på en far og en mor.
Nu da regeringen har beslutet at homoseksuelle har set til at adoptere børn, kunne det være på sin plads påny at understrege den ældegamle 'naturlov' at ægteskab indgås mellem en mand og en kvinde, og ethvert barn har både ret til og behov for at blive elsket af sin far og sin mor. En mand og en kvinde, der er forenet i du ægteskab, udgør sammen med deres børn en familie. Da Gud skabte manden og kvinden, indstifte han den menneskelige familie og gav den dens grundlov. Familien, dvs. far, mor og børn er samfundets urcelle. Den er det naturlige fællesskab, hvor mand og kvinde kaldes til at give sig selv i kærligheden og videregivelsen af livet. Et homoseksuelt forhold og adoption i denne sammenhæng er ødelæggende for urcellen og imod naturens orden og bør derfor hverken legaliseres af kirke eller samfund. Pastor Benny Blumensaat, Kirkegade 58, Esbjerg."

Det är fint att jag på en och samma gång skulle ha emot kyrkan och naturens lagar. Trodde inte kyrkan erkände naturlagarna. De är väl alla Guds verk? Jag minns kanske min religionsundervisning fel? Menar mannen att vi ska ta ifrån alla ensamstående föräldrar deras barn? För om man bara har en förälder på blir man väl inte riktigt som ska när man blir vuxen? Grattis till danskarna som får adoptera i varje fall. Det gjorde mig glad!

Kundbemötande

Jag läste ett inlägg i en blogg och hamnade i en annan blogg om kundbemötande vilket fick mig att tänka på i julas när jag var inne på Guldfynd för att köpa lite julklappar till syster, mor och svägerska. Jag stod där i min mössa och yllejacka (det var kallt ute och jag frös in till ryggraden) på att det skulle bli min tur. Mitt nummer kommer upp och jag viftar jakande mot expedit nr 1 som ser sig omkring, när en tant (för att inte använda ett fulare ord) tränger sig före och skriker: "Ni missade mig, jag gick bara en liten runda och nu har ni hoppat över miiiiiiiiig!"
Expedit nr1 ser förvirrad och något irriterad ut och jag gör en rörelse på något vis för att visa att det är OK med mig att hon tar hand om tanten innan hon hjälper mig. Expedit nr 1 ler tacksamt och säger till expedit nr 2: "Kan du ta hand om killen här när du är färdig med din kund?"
Expedit nr 2 tittar upp och ser sig förvirrat omkring och tittar sedan frågande på mig och än en gång ler jag och nickar jakande.

Ett könsbyte har nog aldrig gått så fort och jag har aldrig sett någon så solbränd rodna så ordentligt. Som tur är (?) var det nog bara expedit nr 2 och jag som registrerade missförståndet, fram tills expedit nr 1 och expedit nr 2 träffades i kafferummet strax innan hemgång.

Jag gick ifrån Guldfynd med mina julklappar, nöjd med mina inköp och lite förvirrad inför mina känslor. 1) Nöjd med att bli tagen för killen, jag är anonym! 2) Irriterad över attbara för att jag inte är iklädd "tjej"-kläder är jag automatiskt kille. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig hur jag ska ställa mig inför detta faktum. Kanske kommer expediterna hädanefter att hänvisa till alla som kunder utan något genusprefix före? Det hade kanske inte varit fel? Hade jag blivit bemött annorlunda av expedit nr 1 om hon fortsatt tro att jag var av manligt kön än om hon direkt förstått att jag var av kvinnligt kön?

Följeslagare

Detta kan vara världens finaste katt. Ganska ofta på morgonen träffas vi och pratar lite medans jag går till jobbet. Det är ett trevligt och sympatiskt sällskap.

Ännu en dag...

... med sena bussar och tåg. Tar det aldrig slut? Nej, inte så länge jag pendlar skulle jag tro. Jag har nog aldrig blivit så glad som jag blev nu över att höra någon blåsa i sin visselpipa, den innebär ju faktiskt att vi äntligen ska åka.

Jag försöker anpassa mig till ett liv med migrän, hitta utlösande faktorer och undvika dem så klart. Det är inte helt lätt, det är så mycket jag vill göra och just nu känner jag mig väldigt begränsad. Skulle träffa M igår och fick ställa in för huvudet bestämde sig för att bråka. Jag hatar att känna mig så handikappad och samtidigt får jag en känsla av att jag går och väntar på nästa dråpslag. För det är väl inte över nu? Nog kan väl livet hitta på lite mer skit att slänga in i mitt liv?

Just nu surrar Indigo Girls i lurarna och favoriten är nog Last Tears för tillfället.