Mitt soundtrack

Jag vet att man inte bör lyssna på musik när man cyklar, eftersom man inte hör bilarna, men imorse när jag cyklade hem så hade jag det och det kändes som att jag cyklade i en värld där jag och musiken bestämde allt. Musiken fick berätta historier om människorna jag cyklade förbi. Killen i svart, lång kappa med systemkamera och lila hår som höll tjejen med liknande svart kappa och svart hår i handen och såg väldigt förälskade ut: John Mayer - Slowdancing in a burning room. Pappan som försökte förklara något för sin son som envisades med att han visst kunde klättra i lyktstolpen: Lazlo Bane - Superman. Flickan som gick gråtandes längs med Sankt Knuts väg: Lisa Nilsson - Vem. Jag fick en massa berättelser om människor tack vare musiken i mina öron och jag spinner vidare på historier och bakgrunder till när, var, hur och varför. På grund av musiken så fick jag inblick i deras liv, blev en del i deras historia, lika väl som de blev en del i min värld där allt hände efter musiken som spelades i mina öron. En bra cykelfärd helt enkelt.