Ännu en dag...

... med sena bussar och tåg. Tar det aldrig slut? Nej, inte så länge jag pendlar skulle jag tro. Jag har nog aldrig blivit så glad som jag blev nu över att höra någon blåsa i sin visselpipa, den innebär ju faktiskt att vi äntligen ska åka.

Jag försöker anpassa mig till ett liv med migrän, hitta utlösande faktorer och undvika dem så klart. Det är inte helt lätt, det är så mycket jag vill göra och just nu känner jag mig väldigt begränsad. Skulle träffa M igår och fick ställa in för huvudet bestämde sig för att bråka. Jag hatar att känna mig så handikappad och samtidigt får jag en känsla av att jag går och väntar på nästa dråpslag. För det är väl inte över nu? Nog kan väl livet hitta på lite mer skit att slänga in i mitt liv?

Just nu surrar Indigo Girls i lurarna och favoriten är nog Last Tears för tillfället.